dikter och poesi på nätet - www.diktkonst.se - Här kan du själv publicera en dikt.
dikter direkt till din mobiltelefon - mobil.diktkonst.se

kvinna som lser poesi

Sk bland dikterna
  Skruta
Diktsamlingar
folder bild Senast inkomna dikter
Skruta Sorgliga dikter
Skruta Dikter om kärlek
Skruta Olycklig kärlek
Skruta Brott och Straff
Skruta Dikter om glädje
Skruta Övriga dikter
Skruta Fler kärleksdikter
Skruta Dikter om liv och död
Skruta Dikter om vänskap
Skruta Roliga dikter
Skruta Bröllopsdikter
Skruta Dikter som rimmar
Skruta Dikter om längtan
Skruta Dikter om ångest
Skruta Äldre dikter
Skruta Fler övriga dikter
Skruta Fräcka dikter
Skruta Korta dikter
Skruta Krlekspoesi
Skruta Krleksdikter
Skruta klassiska dikter
  Skruta Allmnna dikter
  Skruta Krlek
  Skruta Sorg
  Skruta Edith Sdergran
  Skruta Gustaf Frding
  Skruta Dan Andersson













Diktens namn: Fången
Frfattare: Erik Johan Stagnelius

Fången


I världfurstens harem
är Anima fången.
På grönskande mattor
hon suckande skrider,
och kronljusen sänka
från mörkblåa taket
sitt darrande skimmer
på vandrerskan ned.
Sju bistra demoner
med blodröda sablar
vid portarne vaka:
tolv lågande drakar
kring borgen sig lagt.
Av forntida vänner
ej någon hon skådar -
blott månguden kommer -
(en väktare är han;
men Animas tårar
den kalle dock röra!)
I stjärnklara nätter
han leende kommer
och klappar på fönstret
och för till den arma
gudomliga budskap
från andarnes land.
Och soljungfrun kommer -
(en väkterska är hon;
men Animas böner
dock henne beveka!)
I ångande vårar
den strålande kommer
med blomstrande skänkerna
sunnan ifrån.
Ack, världsfursten gruvligt
den fångna behandlat.
Från skinande barmen
han stjärnkedjan rykte,
från snövita medjan
han kämpande löste
den lysande blygsel,
din älskling, Maria!
den strålande eterns
gudomliga dotter,
i himmelen vävt.
Från glänsande lemmar
han rykte den ljusa
eteriska slöjan
och klädde den fallna
i fruktansvärt svart.
Ty världsfursten älskar
det nattliga svarta:
ej kan han sig vänja
vid skimmer och ljus.


Betraktelsens spegel
med darrande händer
den sörjande flickan
för anletet håller
och kastar den bort,
och gråter och vrider
bloddaggiga händer
och ropar: "O himmel!
Hur rysligt förvandlad
nu Anima är!
Vart flydde de rosor
som kinden förgyllde?
Hur slocknade ögats
eldstrålande skimmer?
Ur gullgula lockar
är solkronan fallen,
från tynande kroppen
är snödräkten rövad.
O! såge mig Kristus,
han hatade mig"


O Anima, torka
från svanvita kinden
din bävande gråt!
Ur Pleromas salar
dig Kristus betraktar -
o, vet att i ångrens
försonande tårar
du skönare blänker
för ljusdrottens öga
än förr i den leende
kärlekens prakt.



Erik Johan Stagnelius,
född 1793-död 1823,
Svensk Poet.









Kommentarer p dikten

 



dikter och poesi - diktkonst.se