dikter och poesi på nätet - www.diktkonst.se - Här kan du själv publicera en dikt.
dikter direkt till din mobiltelefon - mobil.diktkonst.se

kvinna som lser poesi

Sk bland dikterna
  Skruta
Diktsamlingar
folder bild Senast inkomna dikter
Skruta Sorgliga dikter
Skruta Dikter om kärlek
Skruta Olycklig kärlek
Skruta Brott och Straff
Skruta Dikter om glädje
Skruta Övriga dikter
Skruta Fler kärleksdikter
Skruta Dikter om liv och död
Skruta Dikter om vänskap
Skruta Roliga dikter
Skruta Bröllopsdikter
Skruta Dikter som rimmar
Skruta Dikter om längtan
Skruta Dikter om ångest
Skruta Äldre dikter
Skruta Fler övriga dikter
Skruta Fräcka dikter
Skruta Korta dikter
Skruta Krlekspoesi
Skruta Krleksdikter
Skruta klassiska dikter
  Skruta Allmnna dikter
  Skruta Krlek
  Skruta Sorg
  Skruta Edith Sdergran
  Skruta Gustaf Frding
  Skruta Dan Andersson













Diktens namn: Att svälja ångest
Frfattare: Malin Bengtsson

Jag vet att du faller. Jag vet att du drunknar. Faller ett långt ljudlöst fall ned från din piedestal av tystnad för att snart inte se den mer. Du sväljer det röda vattnet som drar dig längre och längre ned. Klunk för klunk, varje ett tomt andetag längre bort. Jag vet att du håller på att kvävas och jag vet att du håller på att krossas. Du kvävs av mörkret som omsveper dig om natten och du kvävs av den tjocka dimman som tar dig om dagen. Du krossas av världen som tvingar dig närmre den vassa kanten. Jag vet att livet inte är rättvist mot dig och jag vet att du inte har det så lätt. Jag vet att du aldrig kan äta dig mätt. Jag vet det för jag känner dig.


Du ligger där nere,gömd i mitt mörker och räknar tankar. Du springer förvirrat omkring och letar efter EXIT-skylten. Förgäves. Den har slocknat. Utmattad av misslyckanden lägger du dig i det runda hörnet och försöker blunda. Kanske kan du blunda tillräckligt hårt och ögonlocken fastnar och aldrig öppnas igen. Kanske... Men nästa dag blir du bländad av det stickande ljuset  och du tvingas se allt igen.


De säger att allt kommer ordna sig, det går över. De erbjuder sin hjälp och sitt stöd. "Vi kommer alltid att finnas här för dig," säger de. Men du litar inte på dem, håller dem på avstånd. Du vet att med tiden måste de ge sig av och du blir lämnad kvar ensam  och rädd.Du hoppas att deras famn ska trösta och ta bort smärtan men du vågar inte. Vad kommer du att känna då? Här är du ändå trygg,i din egna ensamhet. Du vågar inte,vågar inte smaka det röda geléhjärtan,rädd för vad eftersmaken blir. Du hoppas du kan klara dig själv. Hoppas men tror inte.


Alla elaka röster, dömmande blickar och pekande fingrar kommer allt närmre. De skriker åt dig och slår dig, men ingen hör och ingen ser. Inget utav det finns egentligen. Det är bara du och mörkret som spelar dig ett spratt. Du håller för öronen och kryper ihop på golvet. Vill inget höra och inget känna. Vill inte. Men ljuden blir bara allt värre och du mår bara sämre för varje slag. Naglarna gräver sig in i din handflata och lämnar djupa sår. Ditt skal håller sakta på att spricka och ge efter för alla ömtåliga sprickor. Ditt korthus håller på att rasa och pusselbit efter pusselbit försvinner.


Varje dag ser jag dig vandra planlöst omkring och alltid med samma tårar i ögonen.. Du försöker lura de andra och ler ett slocknat leende. Du är så svag men du kämpar fortfarande. Vill så gärna trösta dig men jag är rädd. En dag frågar jag dig varför du aldrig låter tårarna falla, varför du inte släpper ut din ilska? Du svarar med att tårarna är det enda du har kvar. Det enda du fortfarande kan kontrollera. Det enda riktiga du kan bestämma över och det vill du inte förlora. Varje dag med samma tårar. Så nära, men du vill inte...


En dag är du inte där. Jag letar efter dig överallt och hittar dig snart, sittandes i det runda hörnet. Du kramar om dina knän så hårt. Det ligger vita piller utspridda över det kalla golvet men det flesta har du redan svalt. Du ville bedöva smärtan, ta bort den.  Men det gör bara ondare. Du klarade det inte. Du ser mig i ögonen med sån smärta. Du är så ledsen. Du ser så liten och bräcklig ut när du sitter där, nertrampad av livets alla förväntningar. En tår faller från ditt öga, nu är det slut. Din bleka kind är nu våt av frusna glaspärlor och du är inte längre kvar bland oss. Det är bara ditt tomma skal som ligger kvar, krampandes. Du är borta.


Du lyckades blunda tillräckligt hårt...









Kommentarer p dikten

Daniel Bjrn
December 28, 2008 7:39 PM
den dikten talade verkligen till mig... jag vet hur ni knner er. alla ni som har det svrt

Sandra
January 3, 2009 9:13 PM
S otroligt bra

January 22, 2009 5:50 PM
den gjorde s ont! Har just kravlat mig upp till halvljuset...

Agnes
February 22, 2010 10:14 PM
Oj, herregud, jag lste dikten hgt och i slutet kom det bara viskningar. Blev s jkla rrd, rrd av att sdant hr faktiskt hnder och att jag sjlv ibland r inne p samma tankespr, inte p den nivn, men jag fattar rdslan och knslan. Den gjorde ont att lsa, och s ska det vara, s att man frstr!

Paola
July 31, 2010 5:55 PM
Den r s vackert och det r s som jag knner mig..

elisabeth
August 16, 2010 8:12 PM
En vldigt stark och djup text som man blev trollbunden vid. Fanna hon p riktigt?

felicia
March 7, 2011 5:37 PM
fllde 3 trar

Maria
August 7, 2011 12:43 AM
Nr livet r som mest orttvist. Nr de som r fulla av tvivel borde f le. Det gr s ont!

matilda
August 31, 2011 7:43 PM
Starkt!

 



dikter och poesi - diktkonst.se