Diktens namn: Kanoner Författare: Johan Frykholm
Hon ser mig inte, mitt inne i sin djupa dimma, troligen alldeles för lat för sitt eget bästa och det är inte lätt när världen balanserar på en knappnål tillverkad av ånger ocker arvslöshet. Du trodde jag hade mer av det där du saknar men saknad ersätter inte förluster så vi förlustar oss tillsammans som kanoner bland kaskader av regn, kärlek och höst. Förresten så tror jag att jag kommer över dig och din sömniga rytm har vaggat mig tillräckligt länge. Trots att du är vännen min, trots att jag anser dig vara min. Fortfarande... Bara ett barn.
Kommentarer på dikten
|
