dikter och poesi på nätet - www.diktkonst.se - Här kan du själv publicera en dikt.
dikter direkt till din mobiltelefon - mobil.diktkonst.se

kvinna som lser poesi

Sk bland dikterna
  Skruta
Diktsamlingar
folder bild Senast inkomna dikter
Skruta Sorgliga dikter
Skruta Dikter om kärlek
Skruta Olycklig kärlek
Skruta Brott och Straff
Skruta Dikter om glädje
Skruta Övriga dikter
Skruta Fler kärleksdikter
Skruta Dikter om liv och död
Skruta Dikter om vänskap
Skruta Roliga dikter
Skruta Bröllopsdikter
Skruta Dikter som rimmar
Skruta Dikter om längtan
Skruta Dikter om ångest
Skruta Äldre dikter
Skruta Fler övriga dikter
Skruta Fräcka dikter
Skruta Korta dikter
Skruta Krlekspoesi
Skruta Krleksdikter
Skruta klassiska dikter
  Skruta Allmnna dikter
  Skruta Krlek
  Skruta Sorg
  Skruta Edith Sdergran
  Skruta Gustaf Frding
  Skruta Dan Andersson













Diktens namn: Allt sen människor först...
Frfattare: Erik Johan Stagnelius

Allt sen människor först...


Allt sen människor först bebyggde den blomstrande jorden
      ingen dödlig som jag brunnit av kärlekens eld.
Dock för en enda retande mö mitt hjärta ej klappar,
      vid sin triumfvagn en icke i kedjor mig läst.
Hårdare, bröder, mitt öde är. Jag älskar dem alla,
      alla i feiska band snärja min fladdrande själ.
Varje gungande barm i mitt hjärta väcker begären,
      varje strålande blick byter i lågor min blod.
Salig jag prisar den man som ägnat en blomstrande flicka
      dyrkan och känslor och liv; vore hans älskade ock
kall som drivan på alpernas spets och hård som graniten,
      skulle hans böner till slut röra den grymma ändå.
Så Propertius förr vid Tiberns blommiga stränder
      vann med sin klagande sång Cynthias löje och kyss,
Helikons topp han besteg åt den älskade kransar att vira
      och av sin flickas hand skalderna lager han fick.
Himmel, vad fröjd att fängslad i tärnans kärliga armar,
      tryckt till dess svallande barm, sucka och njuta och dö.
Ödet ej älskaren hinner: hans liv är en vila på rosor,
      milda som harpans ljud klinga hans dagar förbi.
Skickelsen ej åt mig den himmelska lyckan bestämde,
      icke av purpur spann parken min levernes trå.
Vitt över brusande hav, lik Noaks duva, min kärlek
      svävar och ej en gren finner att vila uppå.
Evigt med nya fantomer du gäckar mitt öga, o Amor!
      Evigt med nya sår kväljer du, grymme, mitt bröst.
Om vid kronornas sken och fiolernas ljud från orkestern
      jag i Thalias hus sitter en afton och ser
flickans olympiska anlet omdarrat av krusiga lockar
      stråla i rosenglans under en blomstrande hatt
eller dess barm, av pärlor och bekrönt, försmäktade vaggas,
      häftigt mitt hjärta strax svider av kärlekens pil.
Nu vid en pipas ljud förhänget sig rasslande höjder
      och en hjältinna stolt tågar på bränderna fram.
Hon förtrollar mig straxt; jag glömmer min tjusande granne
      och för gycklerskan blott öga och öra jag har,
hon må sväva vid strängarnas takt och luftiga dansar
      eller med dolken i hand tala patetiska ord.
Och ej svalkar den tanken min brand att tjusrskans rosor
      endast äro ett lån, alla dess känslor en dikt.
O, jag älskar så högt att bedras av den flyende villan,
      och i min känslas rus endast gudinnor jag ser.
Åter vid pipans ljud förhänget sig rasslande sänker,
      hem med drömmande fjät vandrar jag ensam och stum.
Ser jag en flicka då vid lyktornas gullröda skimmer
      tätt vid sin älskares arm smyga till kärlekens fest,
o, då betages mitt bröst av en kraftfullt svällande brånad,
      länge stirrar min blick efter de lyckliga två.
Ack, det sällhetsbegär som fräter mitt glödande hjärta,
      aldrig på jorden det skall fyllas och ända mitt kval.
Dock ur himlarnas famn den belönande kransen mig vinkar,
      dit med en barnslig tro stiger min trånande blick.
Venus Urania där mig öppnar ett moderligt sköte,
      fyller med tjusning mitt bröst, kransar med stjärnor mitt hår.
Där skall jag fläta min glänsande hand i helgonens dansar,
      där skall harpan av fröjd klinga till pol ifrån pol.
Formen jag älskade blott, och formen är gudomens spegel,
      skiljd från materiens slagg evigt han tjusar mig där.

Erik Johan Stagnelius,
född 1793-död 1823,
Svensk Poet.







Kommentarer p dikten

 



dikter och poesi - diktkonst.se