dikter och poesi på nätet - www.diktkonst.se - Här kan du själv publicera en dikt.
dikter direkt till din mobiltelefon - mobil.diktkonst.se

kvinna som lser poesi

Sk bland dikterna
  Skruta
Diktsamlingar
folder bild Senast inkomna dikter
Skruta Sorgliga dikter
Skruta Dikter om kärlek
Skruta Olycklig kärlek
Skruta Brott och Straff
Skruta Dikter om glädje
Skruta Övriga dikter
Skruta Fler kärleksdikter
Skruta Dikter om liv och död
Skruta Dikter om vänskap
Skruta Roliga dikter
Skruta Bröllopsdikter
Skruta Dikter som rimmar
Skruta Dikter om längtan
Skruta Dikter om ångest
Skruta Äldre dikter
Skruta Fler övriga dikter
Skruta Fräcka dikter
Skruta Korta dikter
Skruta Krlekspoesi
Skruta Krleksdikter
Skruta klassiska dikter
  Skruta Allmnna dikter
  Skruta Krlek
  Skruta Sorg
  Skruta Edith Sdergran
  Skruta Gustaf Frding
  Skruta Dan Andersson













Diktens namn: Torpflickan.
Frfattare: Johan Ludvig Runeberg

Torpflickan.



Sörjen Kandals dotter, gröna lunder!
Såsom edra blommors blida stunder,
Voro hennes glada stunder korta.
Sörjen, gröna lunder! Hon är borta.

Kan ej dödens mulna engel skona?
Skall naturen, att sitt fall försona,
Åt en makt, som härjar och föröder,
Offra allt det ädlaste, hon föder?

Kan väl grafvens mossbetäckta gömma
Glädas åt det sköna, åt det ömma?
Älskas Kandals barn af dödens salar,
Som af Lannas grottor, Vanhais dalar?

O, du var så skön, begråtna flicka!
Ingen yngling stannar mer att dricka
Vid din blåa källa, ty derinne
Ser han blott din saknad och ditt minne.

O, så länge du besökte källan,
Glömdes hennes täcka stränder sällan.
Ofta, af ett fåfängt hopp bedragen,
Kunde herden der fördrömma dagen.

Trånans suckar, glädjens gälla stämma
Voro vid dess bölja då som hemma,
Och så långt hon flöt, den spegelklara,
Hördes sång och muntra flöjter bara.

Lyssnen icke, Lannas gråa hallar!
Kandals dotter går ej mer och vallar;
Fåfängt sörja edra stumma echo
Hennes toner, som för alltid veko.

Tomt är nu på Vanhais betesmarker,
Inga hjordar irra i dess parker;
Någon fogel blott, som höken jagar,
Flyger der från träd till träd och klagar.

Son af Vanhais, du, som främst bland alla
Älskades af detta nu så kalla,
Detta fordom, ack, så varma hjerta,
Säg, hvar dväljs du ensam med din smärta?

Tystnat har din yxa re’n i skogen,
Ty en flicka gick ej mer förtrogen
Och besvarade din röst från hagen,
Då du, lockande, höll opp med slagen.

Högt på stranden ser man nu din julle,
Liksom om du aldrig mera skulle
Kasta ut för fjärdens skaror näten,
Af hvartenda älskadt värf förgäten.

O, bland kyrkogårdens sorgsna pilar
Slog du läger, der din flicka hvilar,
Och då dagen släcks och tändes åter,
Sitter du vid hennes graf och gråter.

Sörjen Kandals dotter, gröna lunder!
Såsom edra blommors blida stunder,
Voro hennes glada stunder korta.
Sörjen, gröna lunder! Hon är borta

Johan Ludvig Runeberg, född 5 februari 1804 i Finland, död 6 maj 1877.
Johan var en finlandssvensk författare och poet.







Kommentarer p dikten

Kellsie
October 9, 2012 12:42 AM
BION I'm ipmerssed! Cool post!

 



dikter och poesi - diktkonst.se