Diktens namn: Maja, min älskade vän . Författare: Antonia
Det är konstigt att när något faller isär, så kommer det upp så många gamla minnen och det bildas nya tårar.
Men jag kan inte gråta mer, det har jag gjort så många gånger innan.
Det ända jag vill säga igentligen är att jag hade en gång en vän,
en vän som jag kunde lita på,
en som jag kunde både skratta och gråta med,
en vän som visste vem jag var,
som kunde lyfta upp mig och dra ner mig när jag hade alldeles för mycket självförtroende.
Det ända jag vill nu är att allt skall vara som förr,
när jag hade min bästa vän vid min sida .
när jag slapp sitta och skriva om svek och tårar.
Men vet inte alltid vad man har innan man har förlorat det.
Förlåt mig min älskade vän, om jag nu fortfarande får kalla dig det.
Jag vet att du kanske inte vill att jag skall kalla dig det.
Men det är så svårt att bli av med den vanan .
innan kunde jag inte tänka mig ett liv utan dig.
Nu har jag dig inte längre, det är svåra tider, men jag lever fortfarande .
Jag kommer aldrig glömma dig,
Våra dagar,
allt vi har gått igenom.
allt vi har gjort .
Måste försöka inse att du inte vill ha mig i ditt liv längre .
Men komihåg, du finns fortfarande långt in i mitt hjärta,
Begraven i mitt mörker .
Du var mitt allt Maja .
Kommentarer på dikten
|
