dikter och poesi på nätet - www.diktkonst.se - Här kan du själv publicera en dikt.
dikter direkt till din mobiltelefon - mobil.diktkonst.se

kvinna som lser poesi

Sk bland dikterna
  Skruta
Diktsamlingar
folder bild Senast inkomna dikter
Skruta Sorgliga dikter
Skruta Dikter om kärlek
Skruta Olycklig kärlek
Skruta Brott och Straff
Skruta Dikter om glädje
Skruta Övriga dikter
Skruta Fler kärleksdikter
Skruta Dikter om liv och död
Skruta Dikter om vänskap
Skruta Roliga dikter
Skruta Bröllopsdikter
Skruta Dikter som rimmar
Skruta Dikter om längtan
Skruta Dikter om ångest
Skruta Äldre dikter
Skruta Fler övriga dikter
Skruta Fräcka dikter
Skruta Korta dikter
Skruta Krlekspoesi
Skruta Krleksdikter
Skruta klassiska dikter
  Skruta Allmnna dikter
  Skruta Krlek
  Skruta Sorg
  Skruta Edith Sdergran
  Skruta Gustaf Frding
  Skruta Dan Andersson













Diktens namn: lvdrottningens spira
Frfattare: Edith Irene Sdergran

Älvdrottningens spira


(Fragment)


Var finnes han,
den jag har skådat i en hänryckt dröm?
Var finnes han,
den mina hjälplösa armar aldrig kan nå?
Var finnes han,
den skuggan på mitt änne förnekar?
Var finnes han,
som lyfter upp en trött blomma från vägen
och sveper henne i genomskinligt siden
och virar slöjorna kring hennes fötter
och betraktar henne länge undrande: hur dog du, barn?
Mitt bleka ansikte skall icke skifta färg,
på min panna står i tunga bokstäver: hon sover.
Dina tårar skola falla ned på mina fötter,
de skola sippra mellan mina knän,
som ville de väcka till liv.
Min ensamhet
skriar högt ut ur en tom kista.
Det är som om något ville sätta sig upp med hopknäppta händer
och icke har makten därtill.
Och du skall lyfta upp mig kista på två pelare i din underbara trädgård.
Och du skall ordna de gyllne lockarna på min panna
och stryka tillrätta sidenet på min buk.
Din hand skall vara våt av tårar
och du skall säga: här plockar jag ännu
mina underbara frukter, sköra och stela.
Och de skäraste rosorna skall du plocka i din trädgård.
Är denna skär nog?
Du lägger den i min hand,
som håller den förtroende som vore den levande och varm.
Och ett fint grönt blad lägger du på mitt bara bröst,
att jag må stöda min haka på det som på en psalmbok.
Mina silkeslena lockar från sidan
håller du lekande upp med din hand
och lägger dem tillbaka på den vita sidenkudden.
Mitt öra är som om det lyssnade till silverljud ur ansträngt fjärran.
Med en silverfjunvippa rör du mina lysande läppar, bakom vilka tänderna stå vita.
Och du tänker: lever du icke?
Då lyfter du mig upp med båda armar och lägger mig i gräset
och du sitter och ser på mig med väckande ögon, som en mor på sitt barn.
Du tar min slappa hand och drager diamantringen från fingret,
du borrar stenen i köttet på min överarm.
Genom röda slöjor ser du att jag lever.
Och du snör upp min dräkt
och lägger handen på hjärtat för att lyssna.
Du klär av mig,
sidenet faller ned från mina axlar.
Du tar och lägger mitt underbara huvud mot ditt bröst som till en kyss,
men det faller livlöst tillbaka.
Dock, du har mera mod, du tar mina fingrar
och böjer dem i lederna, som hos ett barn.
Då skall ett blått torn stiga upp i din trädgård.
Älvorna dansa omkring det.
Uppe i de gyllene tinnarna går älvdrottningen fram och åter.
Till älvdrottningen, till älvdrottningen! skriar det ur ditt bröst.
Älvdrottning, älvdrottning, svara mig på blanka dagen.
- - - - - - - - - - - - - - - - - -
Älvdrottningens röst är en flöjt: flickor, skynden.
Älvorna skynda till från alla håll.
På kistans botten breda de ett gyllne flor,
på kistans kanter sitta de
och på sidenkudden har en liten älva somnat.
De ställer sig på fästmannens bruna fot
de sitta på hans huvud mitt ibland hans bruna hår,
på bruden stiga älvorna som på ett berg.
Han vänder sig bort: vad hjälper det mig,
att älvorna kamma hennes gyllne hår,
att de lägga silvervallmo på hennes bröst.
Klingande låter jag ringen falla tillbaka i kistan.
Är du tokig? skrek en liten älva och drog ett hårstrå ur hans huvud.
Där ser man männens trohet!
Och älvorna rusade alla uppför honom.
att han stod där som ett spöke.
Överst på toppen stod älvdrottningen med blänkande krona och höjde sin spira:
Inne i brakveden bor katten Elektrus,
beden hit honom spinna den döda till liv.
- - - - - - - - - - - - - - - - - -
"Lever min blomma? Ringen i min hand har sett all sorg.
Lycklig sätter jag den åter på ditt finger, din underbara leksak.
Du leksakernas leksak, sätter du åter på jorden dina vita skor.
När månen går upp bakom den stora granen
skola vi hasta, saligt tryckta till varandra
ut i den mörka skogen.
Då skall jag hålla dig i mina armar
som ett löfte om en ännu stillare dag."
"Då skall jag kyssa dig på pannan, storögde räddare.
Skogen är full av violer,
mörk skyndar kvällen fram, mumlande tacksamhet.
Denna ring skall glänsa evigt på mitt finger som ett minne. Kunna vi ännu dö?
Det är svårt att tro det. Livet flyter med violfärgade vågor.
Man kan ej tro att blixten kan bryta ned ett tjockt träd
med titaniskt buller."

Dikten ovan är från diktsamlingen Framtidens skugga som utkom 1920
Edith Irene Södergran finlandssvensk poet. (1892-1923)
Mer information om Edith finns hos Wikipedia







Kommentarer p dikten

 



dikter och poesi - diktkonst.se