dikter och poesi på nätet - www.diktkonst.se - Här kan du själv publicera en dikt.
dikter direkt till din mobiltelefon - mobil.diktkonst.se

kvinna som lser poesi

Sk bland dikterna
  Skruta
Diktsamlingar
folder bild Senast inkomna dikter
Skruta Sorgliga dikter
Skruta Dikter om kärlek
Skruta Olycklig kärlek
Skruta Brott och Straff
Skruta Dikter om glädje
Skruta Övriga dikter
Skruta Fler kärleksdikter
Skruta Dikter om liv och död
Skruta Dikter om vänskap
Skruta Roliga dikter
Skruta Bröllopsdikter
Skruta Dikter som rimmar
Skruta Dikter om längtan
Skruta Dikter om ångest
Skruta Äldre dikter
Skruta Fler övriga dikter
Skruta Fräcka dikter
Skruta Korta dikter
Skruta Krlekspoesi
Skruta Krleksdikter
Skruta klassiska dikter
  Skruta Allmnna dikter
  Skruta Krlek
  Skruta Sorg
  Skruta Edith Sdergran
  Skruta Gustaf Frding
  Skruta Dan Andersson













Diktens namn: Hotellrum är ensamma stllen
Frfattare: Marcus H Nilsson

Det lilla rummet låg längst ut i den stora byggnaden. Det hade väggar i självmordsgrå nyans och ett fönster som vette ut mot ett svart papptak som i sin tur vette mot en köttfärgad fasad utan fönster.

Där stod en säng, ett litet bord, ett handfat med spegel och ett nattduksbord med en solkig bibel liggandes öppen. Vid det lilla bordet stod en liten stol och en bärbar dator jag hade fyllt med mina tankar, mina drömmar, mardrömmar, önskningar och all smärta som hade runnit ur mitt hjärta som ett blödande sår de sista veckorna.

Varje gång jag kom in i rummet kändes det som första gången, även om mängden flaskor talade ett helt annat språk och stod som en välkomnande död massa och applåderade min entré kväll efter kväll. De blev flera och de reflekterade min kropp när jag som på automatik gick fram till det lilla bordet, satte mig på den lilla stolen och öppnade locket till datorn.

Orden kändes så främmande. Ur mitt rus hade jag skrivit om en man som klättrade uppför en husvägg med sina insektsarmar, in iett rum där en naken kvinna låg och vilade och han hade slitit henne öppen och sugit ur henne varenda droppe blod, piss, svett, eller, tills hon var som ett chips och sedan hade han spruckit och ur honom hade herren Jesus stigit och begett sig ut på en mordturné som avslutades med ett klassiskt självmord på en stripbar fylld med uppsvullna lik. Jesus hade satt en gevärspipa till munnen, lett med den som en cigarr i mungipan, tittat upp mot sin himmelska härlighet och blinkat med ena ögat. Pang.

Jag stängde dokumentet och drack en stor klunk billig whisky ur en nyöppnad butelj. Jag började blöda. Jag kunde utrycka min kärlek, mitt hat, min ångest. Icke längre var jag rädd. Icke längre skulle jag tvivla. Tills jag kom till botten av den sista flaskan visste jag att jag skulle ha sagt det jag vill ha sagt. Jag hade också funderingar på att gå ut på gatan och slå människor på käften. Jag hatar er tänkte jag och föreställde mig hur gatan på andra sidan den köttfärgade väggen såg ut med alla falska människor, ljugandes om sina motiv mot varandra promenerade runt med sina falska leenden. Jag kunde föreställa mig hur vacker min Jesusdöd skulle bli. Ensam. Inte som ni.

Jag hade aldrig känt något behov av närhet. Jag ville alienera mig. Jag ville bara vara ensam med mina ord. Och hade jag tur skulle någon en vacker dag finna dem och förstå vad jag menar. Hur allt gör ont. Hur jag har blivit sårad. Och hur det enda jag kunde göra för att ha en sportslig chans till överlevnad var att dricka billig whisky och utrycka mig genom mina ord.

Mitt allt. Orden. Som ett ok ibland, plågsamt när, som om huden hade slitits av min kropp och de tatuerades på min hjärtmuskel. Min kärlek, min längtan. Allt jag visste om mig själv. Smärtan av detta långsamma självmord som jag villigt utsatte mig för. För det kunde aldrig bli värre än att tvingas bli en av dem. Att svälja mitt eget blod och le uppgivet och aldrig få vara jag. Integration.

Framtiden hade förvandlats till ett svart hål. Men det var fan mitt svarta hål. Varför vände sig Gud bort från mig? Hans kanske sista riktiga exemplar. Jag var allt det jag hade skapats som. Jag hoppades att han såg mig. Kanske älskade mig. Kanske den siste som gjorde det.

Människors lögner smärtar så mycket. För mycket. Gud måste tala sanning. Och jag hoppades att det var hans röst som talade till mig. Jag hade hädat, supit, slagits. Jag ville vila men jag fick ingen ro, demonerna skrek inom mig. Ville mig illa, ville mig död och pina, hat och avsky.

Min bandspelare spelade och allt gjorde så ont på bandspelaren. Det var som tarmen av ett spädbarn hade graverats med dödens egen serenad medans Jimmy Pursey sjöng "the kids are allright".

The kids are everything but allright Jimmy.

Jag lyssnade på min egen slitna röst. Jag visste att jag hade rätt. Jag visste alltid att jag hade rätt på denna tiden







Kommentarer p dikten

 



dikter och poesi - diktkonst.se