dikter och poesi på nätet - www.diktkonst.se - Här kan du själv publicera en dikt.
dikter direkt till din mobiltelefon - mobil.diktkonst.se

kvinna som lser poesi

Sk bland dikterna
  Skruta
Diktsamlingar
folder bild Senast inkomna dikter
Skruta Sorgliga dikter
Skruta Dikter om kärlek
Skruta Olycklig kärlek
Skruta Brott och Straff
Skruta Dikter om glädje
Skruta Övriga dikter
Skruta Fler kärleksdikter
Skruta Dikter om liv och död
Skruta Dikter om vänskap
Skruta Roliga dikter
Skruta Bröllopsdikter
Skruta Dikter som rimmar
Skruta Dikter om längtan
Skruta Dikter om ångest
Skruta Äldre dikter
Skruta Fler övriga dikter
Skruta Fräcka dikter
Skruta Korta dikter
Skruta Krlekspoesi
Skruta Krleksdikter
Skruta klassiska dikter
  Skruta Allmnna dikter
  Skruta Krlek
  Skruta Sorg
  Skruta Edith Sdergran
  Skruta Gustaf Frding
  Skruta Dan Andersson













Diktens namn: Avgrundens folk
Frfattare: Marcus H Nilsson

Fredagen den 13:e Januari 2004, klockan 12.13

Jag satt i en vindsvåning i västra London och hade en ångande kopp med starkt kaffe framför mig. Ångan gled framför mitt ansikte när jag förde koppen till munnen och delikata colombianska dofter trängde in i mina kalla näsborrar. Den tunga koppen i mina kalla fingrar och den brännande heta kaffet mot min tunga.
Jag läser i min dagbok att det var den här dagen jag egentligen började tänka efter. Visst hade jag tänkt tidigare, men det var den här morgonen när jag satt med min kaffekopp i mitt rum som jag knappt kunde vända mig i jag egentligen förstod vad det var som skillde mig från världen utanför. Varför dessa zombier som fyller gatorna i alla länder jag har varit i, varför jag inte kan vara som dem, och aldrig kommer att kunna känna gemenskap med dem.
Jag hade läst Per Lagerkvists Dvärgen någon gång i skolan och jag hade känt igen mig i det lilla missfostret som alla normalt funtade människor hade hatat så innerligt. Men jag förstod. Jag och Per.
Sedan hade jag läst Jack Londons avgrundens folk. Jag tyckte att det var en rolig parodi och jag ville veta mer om boken.

Vid den tiden var Jack London en högt upsatt författare, han fick pengar och diplom och allsköns skit överallt ifrån i denna gyllene tidsålder då all kommunikation utom skrikavstånd sköttes med hjälp av brev. Och just det, telegram som ingen förstod. Tre långa pip och två korta betydde typ bruna bönor. Och Jack London var författare och det dög naturligtvis inte åt honom.

Jack London skrev äventyrsböcker där hundar var huvudpersonerna och människor var jävla svin. De komplicerade människorna med sina överdrivna känslosvall existerade endast som symboler i Jack Londons värld. Han verkade eftersträva det enkla. Mat för dagen, fortplantning och hänga med sina polare i skogen. Precis som hundarna i Jack Londons böcker.

Hur det nu var så tyckte det brittiska överhuset att London (staden) hade fått ett oförtjänt dåligt rykte av att enbart befolkas av alkisar och smutsiga horor, de bodde ju faktiskt där och även om syfilis och inavel hade satt sina spår så var de inte alkisar eller smutsiga horor. Kokainet var billigt och prima och skulle de suga kuk så kostade det minsann pengar. Allt detta medans London (författaren) var en jäkla hyvens kille med ett passande efternamn.

Så de skickade ett telegram där de bjöd in den gode Jack att skriva något fint om deras storslagna stad i det brittiska öriket. Telegrammet löd ungefär; tick, tack, ticke-ti-tick, tack. Jack London läste ungefär "Pölsa?" och rynkade ögonbrynen åt denna löjliga kommunikationsmetod och återgick till till sina storslagna böcker om hundar som helt sonika började slita itu brittiska diplomater.

Tiden gick och Jack skrev om hundar och det brittiska överhuset tyckte nog att "Vafan, ska han inte svara?".

Det brittiska överhuset fann för gott att klä på sig sina kråsade kostymer med syfiliskrängda fingrar och blybaserat puder och åka den långa vägen till den efterblivna kollonin i väster för att hämta den gode Jack. De hittade honom i en stuga i Alaska, som vid tiden tillhörde Ryssland.

"Howdy how old chap!" sa de, Jack förstod inte så mycket. Vad gör de här clownerna här?

Efter en stunds signalerande och stroppig brittisk överböghet förstod han att de ville att han skulle komma och skriva om staden London, som han delade namn med. Han fick en säck med pengar och tyckte att, ok, åk ni så kommer jag efter.

De brittiska diplomaterna åkte hem och kände sig inte det minsta lurade. Halva stadskassan i marknadsföring och självaste Jack London skulle skriva om staden London, de fnissade så pudret yrde när de tänkte på hur klipska och roliga de hade varit nu. London om London. Vem förutom de skulle ha kommit på en sån lysande idé? Att ta en man som hatar människor att skriva om staden de vurmade så för? Detta Guds avträdeshål?

Det tog faktiskt två år. Så stod en skäggig luffare på parlamentets trappa i ovan nämnda avträdeshål. Han var sliten, hade en sko och en blick som formligen skrek ut att han ville hem till hundarna i skogen. Jack London hade skrivit om London, det hade hänt, diplomaterna suckade ut så att pudret yrde.

Han berättade att boken redan hade gått i press, den låg i ett par tusen exemplar i staten Washington och var just nu påväg ut i hyllorna i USA och skulle snart dyka upp även i de brittiska hemmen som ett monument, Jack var här.

Byråkraterna puffade upp sina peruker och likt fnittriga skolflickor pratade de i munnen på varandra "Vad heter den? London om London? London i London?".

Den hette "Avgrundens folk" och var antagligen den största skandalen någonsin i brittisk PR om man räknar bort de otaliga välpudrade herrar som knullat varandra i drottningens salar. Men skulle man trycka dessa skulle det aldrig ha funnits papper att trycka "Avgrundens folk".

Jag älskar inte Jack Londons "Varghunden" eller "Skriet från vildmarken". De är bra böcker, men inte min bag direkt. Hundar som vill springa runt med vargar är väl måttligt intressant, klassiska pojkböcker, absolut, som Mark Twain, jag pissar inte på det, hey, jag är kock, inte kritiker. Men jag fascineras inte direkt av varesig ovannämnda hundar eller negerpojkar som paddlar flottar nerför floder. Förlåt.

Men "Avgrundens folk", jag älskar den hela vägen. Jack London levde bland hororna, uteliggarna, spenderade nätterna frysandes, som den vildman han var, sittandes på huk utanför Paddington station med sitt anteckningsblock och halva den brittiska PR-budgeten i fickan. Och mannen kunde göra skandal, med ryggen rak säga till sina uppdragsgivare att han inte tänkte sälja sig eller ljuga, eller ens ge tillbaka pengarna. Fuck you.

Och jag satt och var förundrad över att de en bit in på 2000-talet fortfarande drog vattenledningarna på utsidan av husen, skorstenarna i knähöjd och sen inte junde förstår varför det blev så skitigt i London, eller varför vattnet frös i ledningarna. Brittisk standard är en direktverkande gasspis i ett rum, där det är 50 grader celsius, medans det i resten av huset tamigfan är iskallt. Tur att jag hade mitt kaffe. Tur att jag kunde åka därifrån. Tur att jag slapp åka tillbaka.







Kommentarer p dikten

Great moves- dude
January 26, 2009 1:41 PM
(scrolla) (_)... :o :B `w :/ : : :# :D `U ... XDXDXDXDXDXDDXDXDXDXDXDXXD Nice, gr en bok, vettja de gr ju bra

 



dikter och poesi - diktkonst.se