dikter och poesi på nätet - www.diktkonst.se - Här kan du själv publicera en dikt.
dikter direkt till din mobiltelefon - mobil.diktkonst.se

kvinna som lser poesi

Sk bland dikterna
  Skruta
Diktsamlingar
folder bild Senast inkomna dikter
Skruta Sorgliga dikter
Skruta Dikter om kärlek
Skruta Olycklig kärlek
Skruta Brott och Straff
Skruta Dikter om glädje
Skruta Övriga dikter
Skruta Fler kärleksdikter
Skruta Dikter om liv och död
Skruta Dikter om vänskap
Skruta Roliga dikter
Skruta Bröllopsdikter
Skruta Dikter som rimmar
Skruta Dikter om längtan
Skruta Dikter om ångest
Skruta Äldre dikter
Skruta Fler övriga dikter
Skruta Fräcka dikter
Skruta Korta dikter
Skruta Krlekspoesi
Skruta Krleksdikter
Skruta klassiska dikter
  Skruta Allmnna dikter
  Skruta Krlek
  Skruta Sorg
  Skruta Edith Sdergran
  Skruta Gustaf Frding
  Skruta Dan Andersson













Diktens namn: Fänrik Stål
Frfattare: Johan Ludvig Runeberg

Fänrik Stål


Till flydda tider återgår
min tanke än så gerna.
Mig vinkar från förflutna år
så mången vänlig stjerna.
Välan, hvem följer nu mitt tåg
till Näsijärvis dunkla våg?

Jag lärde känna der en man,
soldat för länge sedan;
nu egde fänriks titel han,
men lyckan var i nedan.
Gud vet det, hur han kom en dag
att bo i samma gård som jag.

Jag såg mig då som en person
med få, ja inga brister.
Jag var student, på kondition,
och kallades magister;
mitt »mensa» gaf mig öfverflöd,
den gamle åt på nåd sitt bröd.

Jag rökte »Gefle vapen» jag
och hade sjöskumspipa;
den gamle skar af blad sitt slag,
då han ej var i knipa.
I sådant fall blef mossa blott
hans nötta masurhufvuds lott.

O tid af guld, o lif blott tändt
för nöjet och behagen,
då man är ung och är student
och har fullt upp för dagen
och ingen annan sorg försökt,
än att mustaschen växer trögt!

Hvad visste jag af andras nöd,
jag blott min glädje kände;
min arm var stark, min kind var röd,
och alla pulsar brände.
Jag var så yr, jag var så ung,
och stolt som jag var ingen kung.

Men fänrik Stål satt utan knot
förgäten i sin koja;
han sög sin rök, han knöt sin not
och lät oss andra stoja.
Vasserra, mot en sådan en
hvad man sig tyckte vara re’n!

Det var min höga lust att se
den kantiga figuren,
hans styfva skick, hans anlete,
hans rock, så ovant skuren,
hans örnenäsa mest ändå
med brillor utan skalmar på



Jag gick till gubben ofta ned
att gunstigt gyckel drifva.
Det var min fröjd, när han blef vred
och kom sitt nät att rifva
då jag fick nålen ur hans hand
och knöt en lycka falskt ibland.

Han sprang då ofta upp burdus
och dref mig utom knuten;
ett vänligt ord, en doft kardus,
och fred var åter sluten.
Jag kom igen, som förr jag kom,
och gjorde samma narri om.

Att äfven gubben haft sin dag,
då han var ung i verlden,
att han gått flere steg än jag
och pröfvat mer på färden,
var jag för höglärd att förstå,
det kom ej för min tanke då;

ej att han stått med svärd i hand
och glad sitt hjertblod gifvit
för detta samma fosterland,
som nu så kärt mig blifvit.
Jag var så yr, jag var så ung,
han fänrik var, jag mer än kung.

Men hur det hände sig en gång,
fann jag mig mätt af ruset.
Det vinter var, min dag blef lång,
fast den var kort till ljuset;
det var så ovant mot förut,
jag ville aldrig få den slut.

Jag tog den första bok, jag fann,
blott för att döda tiden,
det var en skrift af onämnd man
om sista finska striden;
den låg der häftad som på nåd
bland husets bundna bokförråd.

Jag tog den på mitt rum och satt
och bläddrade i bladen,
jag vet ej, hur jag så fick fatt
på Savolaks-brigaden.
Jag läste en rad, läste två,
mitt hjerta började att slå.

Jag såg ett folk, som kunde allt,
blott ej sin ära svika;
jag såg en här, som frös och svalt
och segrade tillika.
Mitt öga flög från blad till blad,
jag velat kyssa hvarje rad.

I farans stund, i stridens brand
hvad mod hos denna skara!
Hur kunde, arma fosterland,
du dock så älskadt vara,
en kärlek få, så skön, så stark,
af dem du närt med bröd af bark!

Min tanke genom rymder lopp,
som förr den aldrig spanat,
ett lif gick för mitt hjerta opp,
hvars tjusning det ej anat;
min dag flög som på vingar bort,
o hvad min bok mig syntes kort!

Den slöts, och qvällen likaså,
dock glödde än min låga.
Jag fann så mycket återstå
att forska om och fråga,
så många dunkla föremål.
Jag gick till gamle fänrik Stål.

Han satt på samma plats som förr
och samma syssla skötte.
Jag såg, alt re’n i stugans dörr
en missnöjd blick mig mötte;
det var, som om han frågt dervid:
Får man ej ens till natten frid?

Men annat var det nu med mig,
jag kom med ändradt sinne:
»Jag läst om Finlands sista krig,
och äfven jag är finne.
Min hog blef tänd att höra mer,
kanhända får jag det af er?»




Så var min helsning. Gubben såg
förvånad upp från noten.
En glans uti hans öga låg,
som om han stått för roten:
»Jo, derom kan jag ge besked,
om herrn så vill, ty jag var med.»

Han sett så mången blodig dag,
så många faror delat,
ej segrar blott, men nederlag,
hvars sår ej tid har helat;
så mycket, som ren verlden glömt,
låg i hans trogna minne gömdt.

Jag satte mig på sängens halm,
han började berätta
om Dunckers eld, om kapten Malm,
om mången bragd för detta;
hans blick blef ljus, hans panna klar,
jag glömmer ej, hur skön han var.

Jag satt der tyst och hörde på,
och intet ord förspildes,
och natten hunnit halft förgå,
när jag från honom skildes;
han följde mig till tröskelns rand
och tryckte gladt min bjudna hand.


Sen sågs han aldrig mera nöjd,
om han ej mig fick skåda.
Vi delte sorg, vi delte fröjd
vi rökte »vapnet» båda.
Nu var han gammal, jag var ung,
jag blott student, han mer än kung.

De sägner, här i sång jag satt,
från gubbens läpp de stamma.
Jag hört dem mången stilla natt
vid pertans matta flamma.
De tala några enkla ord,
tag mot dem, dyra fosterjord!


Johan Ludvig Runeberg,(1804-1877)
Finsk poet.









Kommentarer p dikten

 



dikter och poesi - diktkonst.se